1/4 Mellan Picton och Nelson

Idag fyller Jocke 29 år. Vi firade med bröd och hot cross buns från bageriet bredvid. Frukosten intogs på vår balkong, som solen inte hunnit värma upp riktigt. Sedan fick Jocke som födelsedagspresent välja en grej i någon av Pictons affärer. Det blev de här fräcka solglasögonen. Själv skaffade jag en keps inför de kommande utomhusstrapatserna.

Så dags för nästa present - hyrbilen. En ganska vräkig sak blev trots att vi vad vi kan minnas, och vår vana trogen, hade bokat de minsta de hade. En silverfärgad Holden, aldrig tidigare använd. Automatväxlad, gudskelov.

Vi styrde så den silvriga farkosten på snirkliga Queen Charlottes Drive. Utsökta utsikter mot vatten och branta sluttningar. Vi stannade till i Anakiwa och vandrade en liten tur längs stilla turkost vatten. Tuifåglarna bjöd på konsert. De låter som gnissliga dörrar, tomma burkar, metallfjädrar, tutor, diverse saker man kan hitta på en metallskrot.

Nästa stopp blev i Pelorous Bridge. Där gick vi en lite längre tur med ett vattenfall som slutmål.
Efter en bit på vägen undrade jag vad det var för något svart som skymtat längre fram på stigen. En tuifågel eller en koltrast? Men den verkade stor. Så prasslade till rejält och två vildsvinsbarn satte av i fullngrisgalopp bort från oss medan en stannade kvar och tryckte i buskagen. O vad vi blev rädda. Vi hade läst att man ibland kunde se bökspår av vildsvin men att det var mycket sällan man faktiskt såg till dem. Enligt utsago tar de som regel till sjappen när de blir upptäckta, men ändå... Man har även, i andra sammanhang, hört talas om vildsvinens farliga attackstil. Puh. Resten av turen blev lugnare och vi blev bland annat uppvaktade av piwakawaka-fåglar. Vår vän Erik Sundling har kollat upp att deras svenska namn är Nya Zeelandssolfjäderstjärt.

Och på aftonen anlände vi till Nelson. Fin stad.