Slutet har kommit 10/4

Vi har försökt att räkna ut hur lång tid hemresan tog, från att vi återställde hyrbilen i Christchurch till att vi kom till lägenheten i Umeå. Gissningen är någonstans runt 40 timmar även om våra första jetlaggade beräkningar pekade mot 50 timmar. Ni kommer i inlägget att kunna följa vårt förfall över dessa 40 timmar.

Vi lämnade tillbaka bilen ca kl. 21 den 8 april svensk tid. Sedan flög vi till Auckland och fikade.

Efter Auckland flög vi mot Hong Kong. Vi hade som plan att inte sova under denna etapp för att underlätta tidsomställningen. Vi fick vara innovativa för att hålla oss pigga.

Resan gick bra tack vare ett utsökt filmutbud, även om många filmer troligen vinner på att ses på biograf. Vi kan rekommendera "imitation game" bland annat. När vi lämnade Hong Kong var tiden i våra kivikroppar 04:30 så vi slocknade snabbt på planet mot Helsingfors.

Landade på svensk mark runt åtta imorse och åt middagsfrukost på MAX, ARN innan planet mot Umeå lyfte vid elvatiden tionde april. För att knyta ihop säcken fick vi skjuts av broro och Sara även denna gång. De bjöd också på lunch.

Nu är vi tillbaka i vardagen. Notera de fina blommorna som väntade oss i lägenheten.

Över och ut.

Sista rycket 8/4

Idag var det så det sista riktiga dagen i Nya Zeeland, även om vi lämnar Auckland först vid lunch imorgon. Ett tag tänkte vi bila ut till Banks Peninsula men bestämde oss för att tillbringa hela dagen inne i Christchurch. Soffan hade fått span på en guidad gratistur så vi riktade in oss på den. Att köra inne i stan är lite svårt eftersom att vår gps inte verkar vara anpassad efter jordbävningsdrabbade gator men vi hittade ändå rätt. Det hela startade vid katedralen, närmare bestämt vid en skulptur intill katedralen. Ni kanske kan se på bilden att ställningen ej vidrör katedralen. Ställningen kom dit för att stötta upp väggen efter det första skalvet men väggen rasade ändå vid det andra skalvet.

Turen var intressant och gav oss en mer positiv bild av staden jämfört med det vi såg igår kväll. Allt hade inte raserats och en följd av jordbävningen var att många konstnärer fått relativt fria händer att smycka staden i väntan på återuppbyggnad.

Christchurch verkar vara en hipp stad med många kreativa idéer i omlopp. Ett sätt att lösa avsaknaden av det raderade shoppingområdet var att bygga upp ett nytt kvarter av containrar.  Vi strosade runt här ett tag och stannade även för att ta en kopp kaffe.

De som vid skalvet befann sig i affärsbyggnaden på bilden nedan blev instängda eftersom att båda trapphusen på sidorna förstördes. Samtidigt såg de hur byggnader runtomkring rasade och blev givetvis stressade av detta. Några rådiga samlade ihop brandslangar, knöt ihop dessa och klättrade ned på ett intilliggande parkeringshus. Andra tog sig upp på taget där de kunde bli hämtade av en lyftkran. Själva byggnaden höll i slutändan och har vid senare inspektion bedömts som säkert och har köpts för en dollar av ett hotell. Detta beroende på att nya hus ej får vara över sex våningar och då blir detta hus när det renoverats ett av Christchurchs högsta.

Skalvet skördade totalt 185 dödsoffer varav 115 dog när ett sexvåningshus kollapsade helt. Ett minnesmonument är uppfört intill den plats där huset stod. 185 tomma stolar,en stol för varje offer. Bredvid detta monument finns det även en tillfällig katedral som ska ersätta den delvis raserade. Den nya katedralen är uppbyggd av kartongrör bland annat. Man har även förstorat upp den gamla katedralens blyinfattade glasvägg och tryckt på nya fönster.

Efter guidningen åt vi lunch i botaniska trädgården som låg intill museet vi senare besökte. Det fanns en fin utställning med reklamaffischer för Nya Zeeland, "selling the dream" hette den. Under 1900-talets börjam sålde man in landet som en paradisdröm av fin natur, frisksport, flugfiske och exotisk ursprungsbefolkning. Vissa bilder kände vi igen från vykort, utställningen om Air New Zealand samt affischer som hängt på tidigare boenden vi haft.

Vi hade bokat bord för en tidig middag men hade ändå lite tid att fördriva efter museet. Vi hittade ett legocenter där man kunde bygga irl såväl som på datan. Här en bild av vad Sofie skapade digitalt. Kanske kan William ha den som förlaga?

Ännu en god middag senare packar vi nu väskorna för hemfärd. Kanske blir det en ny blogg, areljungsiumeå...

7/4 Från Oamaru till Christchurch

Till frukost fick vi sällskap av det andra par som bott i B&B-huset. Deborah från England (pappan kom från Nya Zeeland) och Andy från USA. De var på smekmånad i Nya Zeeland. När vi checkat ut var det så äntligen dags att gå på Steampunk Headquarters, som vi blivit rekommenderade av damen i Kaiapoi höromdagen. Vare sig Jocke eller jag hade hört talas om det förut men kollade upp inför besöket. Steampunk verkar handla om hur man tänkte sig framtiden förr, typ på Jules Vernes tid. Mycket handlade om att kombinera saker på lite nya sätt men det skulle gärna ångdrivet eller vara någon typ av människo-maskin-hybrid. Tydligen är Steampunk även en subkultur/livsstil.

Sammantaget kan vi säga att det var mycket järn, dödskallar, gammelsortens svetsglasögon, skrammelljud, mörker och blinkljus. Allt sammansvetsat i underliga kombinationer. En överraskning var "Portalen". Vi klev in en en spegelbox där vi under några minuter fick njuta av ett härligt ljud- och ljusspel.

En rundvandring i Oamarus viktorianska kvarter visade att staden är den mest Europalika vi har sett hittills då de många husen i gulvit kalksten förde tankarna till Frankrike. De hade även en mycket fin trädgård.

Sedan bar det i väg 25 mil i nordnordostlig riktning mot Christchurch. Ett stopp på vägen vid en strand där några svarta strandskator kalasade på musslor.

Christchurch är Sydöns största och Nya Zeelands tredje stad och den drabbades av flertalet jordbävningar under åren 2010-2012. Det var verkligen underligt att vandra omkring i centrum. Vi trodde att vi hade kört fel fastän vi knappat in en cental intressepunkt på gps:en. Men det är en stad i ruiner alltså. En riktig utmaning att ta sig fram med bilen eftersom så många vägar var avstängda. Merparten av de hus som står kvar gapar tomma eftersom att de inte bedöms vara säkra att vara i. Shoppingkvarteren bestod av affärer inrymda i baracker av Nya Zeelands favoritmaterial - korrugerad plåt. Men staden har en recovery plan för att bygga femtio tusen nya hus till 2028. Här är en bild från centralaste city.

Äventyrlig klättring och lugn pingvinspaning 6/4

Dagen började med att vi, utöver den finfina frukost som förberetts, bjöds på stekta ägg och bacon av Jeanette och Bruce. Äggen kom färska från deras hönor. Till frukosten fick vi också flera tips på olika stopp mellan Twizel och Oamaru.

Det första stoppet var vid clay cliffs. Bruce hade beskrivit det som ett vilda västern-landskap där man nästan kunde se indianerna sitta och lurpassa. Klipporna var onekligen häftiga att skåda. Vi hade parkerat bilen och börjat gå längs en grusväg när vi mötte två kvinnor. Vi hälsade och tyckte att de sa "it is worth it". Eftersom vi inte förstod kommentaren med tanke på att vi gick längs en flack grusväg antog vi att man skulle gå uppåt längs med en stig. Vi började trava uppåt men tyckte att stigen var undermålig, men var det värt det skulle vi inte vända. Det var inte värt det. Snårigt värre med vassa taggar på nästan alla växter. Uppåt gick väl an men neråt var det allt för brant. När vi väl kom upp sökte vi andra vägar ner. Det var lite läskigt att gå på en smal kam som bestod av porös lera. Hittade inte till stigen efter att vi lämnat den. Nästan inget att hålla sig i eftersom snåren var fulla med taggar. Min jacka gick sönder på väg ner. Men ner kom vi. Sensmoral: dra inte alltför stora slutsatser av kommentaren It's worth it.

Tillbaka på säker mark gick vi även den väg man skulle gå. Fint även där.




Ett annat av Jeanettes och Bruces tips var att kika på vattenkraftsdammarna på vägen mellan Twizel och Otematata. Elkraft från sjösystemet Tekapo-Pukaki-Oahu-mfl genereras vid inte mindre än åtta ställen. Vi imponerades särskilt av Benmore-dammen. Vilken fallhöjd. Vi tog oss till sist till Oamaru och vårt b&b. Ytterligare ett utsökt boende med tevagn i korridoren utanför rummet och med badrockar och tofflor. Till och med spets över vattenkaraffen.

Efter en dusch och tupplur körde vi iväg på pingvinsafari. Först en egenarrangerad skådning efter gulögd pingvin. De är mycket skygga så stranden var avstängd men det fanns skådardäck byggda ovanför stranden. Det blev jackpott med sex pingviner på 40 minuter, varav två stycken på relativt nära håll.

Sedan körde vi till en koloni för dvärgpingviner. Här fick vi betala inträde och sitta på läktare. Det var byggt runt om pingvinernas boplats och även byggt små pingvinholkar som stöd för pingvinerna. Det var dock ingen djurpark utan vilda djur. Medan vi var där gick det iland 84 individer. Det var dock fotoförbud för att ej störa.

Dagen avslutades med middag på The Last Post, som är inrymt i huset där Oamarus första postkontor fanns. Med sina ca 150 år på nacken (byggt år 1864) är det även stadens äldsta kvarlevande offentliga byggnad.

5/4 Mot berg och sjöar

Natten mot idag pep mina luftrör av allergiastma. Först trodde jag att det var pga dunet i kudden men det höll i sig även efter att vi bytt ut den. Det osade katt. När Jocke klev upp på morgonen upptäckte han lådan med sand bredvid duschen och i det skarpa ljuset såg vi att sängen vi sovit i var fullkomligt marinerad i katthår. Nåväl, när jag kollade upp saken såg jag att hyresvärden uppgivit att de hade katter. Så gav vi oss ut på dagens äventyr med sikte mot sjöarna Tekapo och Pukaki i sydväst. Ett stopp i Methven för förmiddagsfika. Devonshire tea = te plus scones med sylt och grädde. Ganska regnruskig dag till en början men när vi kom fram till Lake Tekapo sprack det upp.

Dagens boende ligger i Twizel, en stad som byggdes i enkom för vattenkraftverksutbygget under 1960-70-talen. Tanken var att staden skulle bulldozras ner när bygget var klart men invånarna protesterade och ville bo kvar. Våra värdar har en stor bondgård med en massa fåglar som går fritt - hönor, kalkoner, fasaner - och vi har fått hålla i två duniga småkycklingar som föddes igår. De har verkligen ställt i ordning fint åt oss.

Jocke är särskilt imponerad av handfatslösningen.

4/4 Från västkust till östkust

Fortfarande något skärrade efter att ha insupit Greymouths dystopiska förfall lämnade vi stan i regnkulen morgon. Vå föresats var att ta oss till andra sidan ön genom Arthurs pass som går i nordväst-sydostlig riktning genom Sydöns bergsmassiv. Här hade vi läst om en hel del kortare vandringsturer man kunde göra. Men o vad det regnade. Cats and dogs.

Inbitna bloggläsare känner igen att vi har raljerat en del över vad som räknas som "historiskt" i Nya Zeeland. Kan nämnas att en av Greymouths attraktioner var "The historic house" och vi har kört förbi en hel del historic sites och dylikt under våra bilstrapatser. Idag stannade vi på en historisk taverna i Jacksons. Historiskt är inte så dumt alltså. Där bjöds på öppen spis, starkt kaffe och varma hot cross buns med smör på.

Regnet öste och drev i diagonal vinkel så de planerade vandringsturerna fick vi utesluta. När vi passerat genom nästan hela Arthurspasset visade solen sig igen och vi stannade till vid festliga kalkstensformationer. Ingen av oss har sett mer än en Sagan om ringen-film men vi kunde tänka oss att det var en möjlig inspelningsmiljö.

Vidare så till dagens boende i Springfield. En mycket liten by där vi hyr en stuga av en som är någonstans på påskledighet. Efter att ha packat in oss här gav vi oss av mot ostkusten och Kaiapoi. Till vår förvåning var informationscentret i Kaiapoi öppet, påskaftonseftermiddag som det var. En otroligt hjälpsam kvinna tipsade oss om en strand- och skogstur som vi nappade på. Hon övertygade oss även att boka om en del av rutten så att vi bor en natt i Oamaru istället för den andra natten vid sjöarna Tekapo och Pukaki.

Vägarna är väldigt raka på denna sidan ön. Det här är själva bilen.